Åkern brukades med olika typer av skiftesbruk:
Ensäde eller enskiftesbruk. På åkern odlades samma odlingsväxt år efter år utan träda. Enskiftesbruk kräver kraftig gödsling. Metoden användes främst på små tomtåkrar och vid odling av korn i norra Finland.
Sydfinländskt tvåskiftesbruk. Växelbruket på åkern skedde genom att man växelvis odlade råg och trädade skiftet. Hälften av arealen odlades medan den andra hälften låg i träda. Jämsides med det huvudsakliga växelbruket användes andra växelbruksformer, där man odlade t.ex. korn, rotfrukter, ärter eller lin.
Nordfinländskt tvåskiftesbruk. Också i den här typen av tvåskiftesbruk odlade man hälften av arealen medan den andra hälften låg i träda. Växtcirkulationen hade egenligen fyra skeden: träda - råg - träda - korn. På det sättet kom man att odla samma sädesslag på samma skifte vart fjärde år.
Treskiftesbruk. I treskiftesbruk hade man i tur och ordning träda, höstsäd (råg) och vårsäd (korn) på ett skifte. Vid treskiftesbruk användes åkern effektivare än vid tvåskiftesbruk, eftersom endast en tredjedel av arealen låg i träda. Det var viktigt att gödsla åkern bra, eftersom åkern vid varje gödsling gödslades med tanke på två sädesslag och skördar.
×
Trädan var en viktig del av det traditionella åkerbruket. Varje år lades i tur och ordning en del av åkern i träda, som inte odlades. Trädan skulle ändå skötas, bland annat plöjdes den flera gånger under sommaren. Trädan ansågs vara viktig för att åkern skulle bevara sin växtkraft, eftersom åkrarna på grund av brist på stallgödsel inte kunde gödslas tillräckligt. Större betydelse hade ändå att man kunde hålla ogräsen under kontroll med hjälp av trädningen. Under 1700-talet var tvåskiftesbruk den vanligaste odlingsmetoden. Vid tvåsäde är hälften av åkrarna i odling medan den andra hälften är i träda. Innan trädan plöjdes på sommaren användes den ofta som betesmark för djuren.
×
På åkerbruksområdet låg husen ofta nära varandra på en tätt bebyggd bytomt. Den vanligaste typen av gårdsplan var den kringbyggda gårdsplanen. Gårdsplanen omgavs av bostadshus, förråds- och sovbodar, lider för förvaring av ved och kördon, stall, ladugård och foderlador. Gårdsplanen var med stängsel indelad i en mangård och en fägård. Rian och bastun, som lätt kunde ge upphov till eldsvådor, placerades vanligen en bit från den täta husklungan. Också spannmålsbodarna placerades ofta en bit från husklungan, så att en eventuell eldsvåda inte skulle förstöra säden.
×
I det västfinska kulturområdet var familjerna i regel mindre än i östra Finland. Ett hushåll kunde bestå av husbondeparet och deras barn och eventuellt också husbondens eller värdinnans ogifta syskon. Dessutom hände det att gårdens gamla husbonde och värdinna bodde på sytning på gården. Beroende på familjens livssituation kunde man dessutom ha anställda, dvs. pigor och drängar, som också bodde på gården. När familjens barn var små behövde man mera anställd arbetskraft. När barnen växte upp och kunde börja delta i arbetet minskade behovet av utomstående tjänstefolk. Att arbeta som tjänstefolk hos andra var ett typisk livsskede tills man själv gifte sig. Efter att ett par ingått äktenskap grundade de sitt eget hushåll.
×
Husbehovsåkrar var de åkrar som låg närmast bytomten. De bestod av små åkrar som inte trädades, men i stället gödslades kraftigt för att behålla sin växtkraft. På dessa odlades växter som behövdes i mindre mängder, såsom kål, kålrot, lin och hampa. När potatisen kom till landet var det en av de växter som odlades på husbehovsåkrarna. Ofta namngavs de här små åkerlapparna efter den odlingsväxt här odlades, så kunde en åkern t.ex. få namnet kållandet.
×
Största delen av odlingsarealen bestod av inägor, och när man talar om åkerbruk är det vanligen just inägor man menar. Dessa åkrar var vanligen indelade i två ingärdade skiften, eftersom tvåskiftsbruk eller tvåsäde var den vanligaste odlingsformen. På skiftena odlades spannmål omväxlande med träda. Skiftena var i sin tur indelade i tegar, som odlades av gårdarna i byn. Det vanligaste sädesslaget på inägor var råg, men också korn odlades på dem. Delar av trädesåkern kunde dessutom avskiljas för odling av ärter, bönor, rotfrukter, lin, hampa eller korn. Det utvecklades flera olika former av tvåskiftesbruk. Under slutet av 1700-talet började treskiftesbruket (träda, höstsäd, vårsäd) så småningom breda ut sig österifrån.
×
Boskapens antal och skötsel påverkades mest av tillgången på foder och behovet av gödsel. Boskapen behövdes i första hand för att producera gödsel för åkrarna, men de naturliga ängarna gav sällan tillräckligt foder med tanke på vinterns utfodring. De största boskapsmängderna fanns vid Bottenvikens kusttrakter, där tillgången på foder var störst. I största delen av landet tvingades man utfodra boskapen med sämre foder.
Hästarna utfodrades med hö och havre eftersom de skulle hållas i gott skick med tanke på vinterns transporter. Fåren gav den finaste ullen på vintern, så det var viktigt att också de hölls i gott skick. Fåren utfodrades mestadels med torrt löv. Om det fanns hö så det räckte åt korna gavs det i första hand åt de kor som var dräktiga eller nyss hade kalvat. Främst utfodrades nötkreaturen med halm. Dessutom fick de sörpa, som bestod av tröskningsavfall, hackad halm, ärtstjälkar, rotfruktsblast, löv, hö eller finhackat granris som blötts upp i hett vatten. De djur som stod lägst i rang var svinen, som själva fick leta sin föda under största delen av året.
På sommaren betade boskapen i skogen och på trädesåkrarna, och efter höslåttern betade de på ängarna. Åkerbruksområdets betesmarker var ofta små och magra.
×
Utåkrarna bestod vanligen av nya små åkrar som tagits upp i närheten av byn. De var mindre värdefulla än inägorna, och de gödslades ofta dåligt. På utåkrarna odlades grödor som var mindre viktiga, som exempelvis foderhavre. De odlingsmetoder som användes på utåkrarna kunde också skilja sig från de odlingsmetoder man använde på de egentliga åkrarna. När bosättningen och odlingarna utvidgades anslöts inägorna som en del av bröståkrarna, och samtidigt röjdes ny mark till utåkrar.
×
Den gemensamma byåkern var uppdelad mellan gårdarna i tegar. Antalet tegar som gårdarna fick odla stod i proportion till deras skattemantal. Den gård som hade den tyngsta skattebördan hade följaktligen också den största odlingsarealen. Skiftet förrättades med samma teknik som användes för att dela upp t.ex. hö eller en fiskfångst. Man behövde inte känna till den totala mängden, eftersom var och en fick en andel i tur och ordning. Skiftet mättes upp börjande från ena ändan med en särskild stång. Åt varje gård uppmättes i tur och ordning en så bred teg som gårdens skattemantal förutsatte. Tegen hade samma bredd över hela skiftet. Efter att alla gårdar hade fått var sin teg var det igen den första gården i tur att få en andel. Så här fortsatte man tills hela skiftet var fördelat mellan gårdarna. Skiftet gick sällan jämnt ut, så den sista biten av skiftet delades ytterligare i tegar på tvären. På det sättet fick varje gård tiotals tegar som låg spridda på byns åkerskiften. På grund av delningssättet fick varje gård både goda och dåliga skiften på sin lott.
×
På 1700-talet hade skogen inte ännu något ekonomiskt värde. Virkesförsäljningen var obetydlig, och det pris som betalades för virket bestod främst av ersättning för arbete och transport. Däremot användes mycket virke för husbehov. Mest virke åtgick till ved, dvs. för produktion av värme och ljus. Byggnadssättet och ugnarnas och fönstrens konstruktion gjorde att det gick åt mycket ved för att hålla det något så när varmt i husen. Virke behövdes också som byggnadsmaterial. Man hade många byggnader, eftersom det var sed att alla uthus uppfördes som separata byggnader. Eftersom byggnaderna saknade stenfot var de också kortlivade. För det tredje behövde man virke till stängsel. Dessutom användes trä som virke till arbetsredskap, kördon, möbler och kärl.
×
Också i åkerbruksområdet användes en del svedjebruksmetoder. När bosättningen blev tätare minskade andelen skog som kunde användas för svedjebruk, och på 1700-talet hade man i västra Finland små möjligheter att utöva svedjebruk i större skala.<br><br>Kornsvedjan var en svedja som togs upp i ung lövskog. Svedjan fälldes på våren efter bladsprickningen och brändes redan samma vår. Kornvedjor kunde bara tas upp i solig kuperad terräng som torkade snabbt på våren. Efter svedjebränningen såddes vanligen rovor, men man kunde också odla korn, bovete och lin på svedjan. Kornsvedjan gav två skördar, men man odlade inte samma gröda två år i följd. Efter den andra skörden användes svedjan som äng eller lät den beskogas på nytt.
×
Ett gammalt talesätt säger att ängen är åkerns moder. Boskapen behövdes för att få gödsel till åkrarna, och fodret samlades in från ängarna. Ju större ängar det fanns i en by, desto mer boskap kunde man hålla och desto bättre kunde åkrarna gödslas. Byns gemensamma ängar var antingen indelade i tegar på samma sätt som åkrarna, eller så skördades höet gemensamt och delades mellan gårdarna. Höet från de ängar som låg långt från byn lagrades i en lada eller höskyl. Nya ängar röjdes, men ängarna sköttes knappast alls. Skötseln bestod främst av att hålla efter tillväxten av buskar och tuvor.
×
Stängslet var ett dominerande element i 1700-talets bylandskap. De åkrar och ängar som låg nära byn var kringgärdade med täta gärden för att förhindra den fritt betande boskapen att göra skada på spannmåls- och höskörden. När man började idka växelbruk fick stängslet flera olika uppgifter beroende på året och årstiderna. På de åkrar i växelbruket som odlades höll stängslet boskapen utanför, och då åkern var i träda och användes som bete hölls djuren inhägnade av samma stängsel. Gärdesgårdarna byggdes oftast av gran, men man använde gärna också asp. Enligt ett ordspråk från Jämsä var enestaven, granvidjan och aspgärdet det starkaste som fanns i världen.
Stängslingsskyldigheten var inskriven i lagen. Varje gård skulle delta i uppförandet av byns gemensamma stängsel, i förhållande till gårdens andel av åkrarna och ängarna. Om man försummade stängselskyldigheten ledde det till böter och ersättningsskyldighet om det uppkom skada på grund av dåliga stängsel. Åkrarna och ängarna skulle hållas ingärdade tills skörden var bärgad.
×